Jag ska på inga sätt påstå att jag kände personen. Hon var inte i min nära bekantskapskrets heller så jag vill inte verka sensationslysten på något sätt eller påstå att jag sörjer. Det är mer omständigheterna när en olycka faktiskt handlar om någon man vet vem det var och när man vet vad som lämnas kvar och fantasi och hjärta kan föreställa sig smärtan för nära och kära...
Däremot har jag nu vänner som sörjer sin vän och jag tror att vi alla skänkt varandra extra tankar det senaste dygnet oavsett...
En alltför ung kvinna och som dessutom lämnar kvar fyra barn. Livet är inte rättvist, det har väl ingen påstått, men ibland undrar man... Jag ställer frågor som liknar de Alma ställer... Varför händer olyckor? Varför dör man? Varför är det inte bara gamla som dör? Eller... Varför är det inte de som ändå inte "har någon" som dör...?
Jag skänker de som faktiskt kände henne en extra tanke och tänker att kanske, men bara kanske fanns det någon mening... Efter vad jag vet (just nu) har hon inte bara gett sina barn livet en, utan två gånger och det är väl en gåva om något...
Själv ser jag det som en väldigt tråkig tankeställare till att uppskatta det man har. Det är så lätt att rusa genom vardagen med alla dess måsten. Att inte stanna upp ibland och njuta av det man har. Har idag på ett högst märkligt sätt försökt njuta av det jag har. En liten fröken som jag har myst med samtidigt som hon tagit hand om mig. En akrobat i magen och ovanpå detta feber, halsont och öm i kroppen... Samtidigt skulle jag inte byta bort denna dag mot något annat i hela världen!!!
Så vila i frid K. och vakta dina små från var du nu än är...
