Vill man så kan man!

Funderar så himla mycket på det där om egen vilja. Har inga motton i livet som jag lever slaviskt efter, men eftersom jag kan vara rätt envis så känner jag ändå att "vill man så kan man" funkar ganska bra. Sant är det i alla fall! Som när jag sökte till gymnasiet... Jag valde en linje och den SKULLE jag gå på. Inga reserver utan det gällde bara att vilja tillräckligt mycket.... typ.

Sen har jag nog kunnat vara smått bittert lagd och ofta tänkt att det är någon annans fel när jag misslyckas med saker och ting. Skyllt ifrån mig har jag inte gjort men det har ändå ofta berott på just någon annan om jag tex inte gillade något i skolan eller om jag inte trivts på jobbet... Och visst kan det vara så, självklart! Däremot har jag ju äntligen fattat det som jag önskar var då självklart för alla, nämligen att du själv väljer hur du vill ha det. Vill jag fortsätta sura över att chefen är helkass på att planera? Jag kan inte ändra på HENNE men jag kan åtminstone låta henne veta vad jag tycker... Kanske kan jag komma med förslag på förbättringar och kanske kanske lyssnar hon? Gör hon inte det och det fortfarande är ett problem för mig och flera, ja då finns det fler vägar att ta. Läs på, ta reda på fakta och alternativa lösningar. Detta har jag ju kämpat med halva semestern och det känns väldigt skönt. Vill man så kan man och man kan bara ändra sig själv, inte på andra!