Ja då var det gjort! Har känt mig helt bakis och lite tom. På söndagen ville jag ligga under en filt och mumsa godis... Tror i och för sig att det kanske mer berodde på att Frank var vaken halva natten än på loppet...
Ja loppet. Jag var så nervös! Hur skulle det gå? Skulle jag klara det? Hur skulle jag må? Syrran var ju dessvärre skadad och kunde inte hänga med. Så hon tussade ihop mig med sin kompis så vi kunde hålla nerverna i styr tillsammans. Stämningen före var härlig och man kunde inte låta bli att känna förväntningarna stiga! Vi bestämde tillsammans, kompisen och jag, att vi verkligen skulle hålla igen i början och ta det lilla lugna. Vi hade samma mål i sikte och det var att springa hela vägen (eller ja, jogga då...inte som att man kutar på i över en timme va...) Som sagt första gången och ett bra mål tyckte vi.
Längs vägen stod totalt okända människor och skrek och hejade, barn som ville göra high five och det gjorde vi och vi log. Har nog aldrig sett så glad ut medans jag sprungit nånsin! Musik och marschaller kantade vår väg och de första sex kilometrarna kände jag mig knappt ens ansträngd. Strax innan banans i princip enda backe sa kompisen att hon kände hur hon sackade lite och i backen kände jag hur jag hamnade i en bubbla och ville börja öka lite.
Jag tror jag höll en ganska jämn fart fram till 500 meter innan mål. Där ökade jag ytterligare och fick ny kraft, la benen på ryggen och spurtade i mål! Var helt slut men en banan och två glas vatten senare kändes det ok igen. En bar från Reztart smakade himmelskt och sen var det dags att kolla resultatet.
72.39 minuter tog det vilket var långsammare än jag trodde MEN jag bestämde mig för att inte lägga så stor vikt vare sig på det eller på vänner som klarade sig på 53 minuter osv...
Det viktiga målet att inte stanna upp eller gå klarades av! Jag har förberett mig helt och hållet på egen hand och jag känner mig nu redo att ta mig mot nya mål! Jag är stolt! Jag är bra! Jag är nöjd!!!
