Discodax

Jag tänker mycket och ofta på allt möjligt. De senaste dagarna har jag ältat och vridit på förra fredagens händelse. Det gör fortfarande så ont inombords men vardagen knackar ju på varje morgon...
   
Igår var det discodax för våra fina fina ungar. Herregud vad tiden springer iväg. Det frågas chans, dansas tryckare och diverse draman utspelar sig!!! De börjar sannerligen bli stora...

Min lille plutt däremot frestar mitt arma huvud med sitt gälla skrik. En tand har nu brutit igenom och jag hoppas den andra kommer inatt så vi kan andas lite i helgen.

Tyvärr orkar jag inte mer nu utan det är soffläge med öronproppar någon timme framöver innan det är sovdags... Natti natti!

Genomleva el genomlida

Jag använde ordet "genomleva" i inlägget från den jobbiga dagen. Det är just det jag funderar på...genomlida eller genomleva...? Hur tar man sig förbi eller genom den största sorgen en förälder kan drabbas av? Hur fungerar man i sin vardag? Hur lagar man mat, äter och duschar? Hur öppnar man dörren till rummet där alla saker finns? Sängen, nallen, favoritbilen...?
Stänger man och aldrig öppnar, ber man någon ta bort allt eller sätter man eld på alltihop? Vill man spara saker som minnen eller vill man göra sig av med allt och bara flytta därifrån?
Håller man fast vid sina andra barn så att de inte får luft eller klarar man att ta sig genom....och att leva igen?
Hur finns man där för de andra? De genomlever ju samma sorg... jag förstår inte....vill inte förstå...

Impossible

Bearbetar just nu en av de jobbigaste dagar jag nånsin varit med om. Hade behövt ensamhet en stund idag, men livet står runt kröken och väntar - vilket jag är mer än glad för! Däremot tar det nog ett tag att hämta sig och bilderna från dagen spelas upp för mitt inre om och om igen...

Jag är stolt över mig själv att jag tog mig dit och fick visa min respekt för en person som länge varit min vän... Inget som någon säger eller gör kan lindra den smärta och sorg som hon och hennes familj tvingas genomleva. Men att se det stöd de har runt sig...det värmer ändå lite...

Ingen, ingen, ingen ska behöva begrava ett barn. Ingen ska behöva se en kista i den storleken sänkas ner i jorden... Det är omöjligt att förstå meningen och det är just nu lika omöjligt att sätta ord på det som virvlar i huvudet just nu...

Beslutsångest

Usch sådan beslutsångest jag har... Imorgon är en fruktansvärd dag och jag vet inte hur och på vilket sätt jag vill delta i den... Jag vet inte hur jag ska lösa det praktiska om jag väljer att gå dit... Åh om det åtminstone varit i Malmö!!! Då kunde ja GÅTT... Nä jag får avvakta lite svar på frågor jag skickat och ta beslut utifrån dem...

Jag ser ju hur jag vill att det praktiska ska stoppa mig...genomskinligt...

Hokus Pokus

Planera, planera, planera... Jag gillar att ha framförhållning och är många gånger ett kontrollfreak. På senare år har jag dock lättat på detta, och försöker åtminstone ha en avslappnad attityd till vissa saker. Men ibland går det ju inte att skjuta saker framför sig eller att ignorera problem, då de bara växer i stället. 

Föräldraledighet och ekonomi är två saker man tydligen inte kan eller bör strunta i... Hade varit skönt om någon kom och viftade med ett magiskt trollspö emellanåt...

Disney last minute

I sista minuten valde jag och Almas gudmor att köpa biljetter till Disney on Ice till oss och våra äldsta... Alma blev överlycklig! Vi satt högt och hade väldigt bra översikt. Mimmi, Musse, Kalle och Långben presenterar de magiska världarna. Jag kände hur jag drogs med in i de olika sagorna precis som ett barn. Jag blev nästan tårögd när de plockar upp fyra barn ur publiken och låter dem åka runt med Tingeling och de andra älvorna! Tänk att få göra det som femåring!!! 

Jag är så glad att kunna ge Alma detta. Ett minne för livet och som vi dessutom fick glädjen att dela med hennes gudmor och lilla...jag menar stora E. ("Ja e faktisst fem nu!") Jag njöt lika mycket som barnen och därför finns inte så många bilder...men Blixten med glad mun och plirande ögon får avsluta.

Ont

Ibland händer saker som gör så ont inuti kroppen eller själen eller ja...jag vet inte var det sitter. När det sen krockar med andra känslor som inte var färdigbearbetade så slits jag fullständigt sönder. Inget funkar som det ska...min vardag havererar och jag börjar tycka illa om allt som händer runt mig. Att inte få eller kunna uttrycka detta i ord så att alla förstår... men om jag inte själv riktigt fattar, hur ska någon annan göra det...?

Att leva vidare i vardagen utan att bearbeta fruktansvärda saker som bara inte får hända borde vara förbjudet. Hur länge funkar det? Hur lång tid innan man trillar ner i ett stort svart hål eller får fullständigt psykbryt och raserar allt i sin väg...? Låter allt gå ut över fel personer och fel händelser...

Det borde inte få vara såhär svårt. Det borde inte få vara såhär alls....inte fått hända...

Mysmorgon

Idag har vi inga planer alls. Däremot ekar det tomt i kylen och lite saker ska hämtas hos svärmor. Så denna dag kommer nog att flyta iväg den med...

Igår var jag arg igen över att folk som kör vid Almas skola inte kan hålla hastigheten. Denna gång tog jag mod till mig, men stroppiga gubben fattade inte vad jag menade...stackaren...

Men jag "fattade pennan" och skrev till någon som kanske faktiskt kan göra något... Får se vad det resulterar i... Men nu har jag inte tid att sitta här. Efter en tidig morgon med mys gäller det att passa på när Frank nu tar sin första tupplur! Chopp chopp skynda skynda!

Viktig våg?

Då gör jag ett nytt försök...
Med jämna mellanrum kommer ramaskri över olika klädesmodeller. Ena gången handlar det om att det är anorexiavarning på den stackars tösen och nästa gång är hon för tjock. Denna gång är det en plussize-modell som diskuteras. Förtaget säger att hon har storlek 46 och det är ju 44/46 som är minsta storleken på deras större avdelning. Personligen tycker jag man kan vara ganska storväxt utan att för den delen vara tjock. Allt beror på hur kurvorna är fördelade och hur pass tränad personen kanske är.

Men jag tänkte egentligen inte fundera på just den senaste tjejen... Sen kom jag över en artikel i Aftonbladet igår om en app som riktar sig åt barn och handlar om hur man ska fettsuga en stackare som inte kunde bli smal... (på bilden såg man dessutom hur ett sår skars upp på figurens kind...)

Jag tycker mig oftast ha haft ett hyfsat sunt förhållande till mat - åtminstone sen Alma kom. Jag försöker äta okej och röra mig när jag kan. På senare år har det ju blivit lite svårare att hålla sig på det önskade spåret men det är ju helt naturligt. Jag har dessutom verkligen försökt hålla osmickrande kommentarer om mig själv inuti mitt lilla huvud... Kanske har jag dock inte lyckats helt eller så tänker dagens barn mer på detta...

Häromdagen ställde sig Alma på vågen. Den visade 27 kg och jag sa "bra, du har gått upp två kilo sen i höstas". "Nää...", säger hon då. Va i hela friden!?!? "Jag vill ju gå NER i vikt!!!!"

Jag berättade såklart för henne att barn som redan är smala definitivt inte ska gå ner i vikt. Varför man ska äta rätt och röra på sig mycket så behöver man inte oroa sig för vikten. Även varför vissa vuxna - däribland jag - vill hålla lite koll ibland. Snacka om balansgång... Den är verkligen inte lätt! Sen dök nästa tanke upp - den på barn som SKULLE behöva tänka på vikten.... Men det får bli ett eget inlägg...

Visst är samhället utseendefixerat överlag, men jag tror att om man själv är vaken, kritisk och använder sitt sunda förnuft och lär sina barn hur man bör äta, behöver inte detta bli något jätteproblem. Nä nu vill jag veta hur det gått för min lilla läslus i skolan idag...

Tjingeling!

Snabbt och kort

Tänker inte göra om mitt misstag från igår. När jag skriver långa inlägg vill jag lyckas liksom...

Jag har hela tiden velat att Frank ska ha napp, men han har inte alls samarbetat med mig där... Men nu verkar det som att det funkar litegrand i alla fall... fortsätter envist att truga.

Idag står det Zumba på schemat och jag fullkomligt älskar det! Förutom att göra av med en massa energi så får jag igen ännu mer!

Igår hade vi Fino-Nino på besök och jag tycker det är underbart att höra hur dessa ungar leker ihop...efter nästan åtta år som nära kompisar!

Är det så?

Kan det vara så att jag äntligen lyckats?

En sak i taget

Grrr!!! Mitt inlägg försvann! Tar det som ett tecken på att jag INTE ska göra detta när jag vill skynda mig... Ville passa på medans Frank sover, men vill ju även hinna ta ett litet mellanmål, en kopp kaffe till och vika tvätten från igår....

Med andra ord. Inlägget som kräver lite mer uppmärksamhet från min sida kommer väl senare då...

Pustar ut

Har idag haft en väldigt lugn dag. Inte många knop här inte men jag är väldigt nöjd om våra måndagar får vara så...

Inte slagit huvudet nä...

Nä jag har inte blivit galen... Men tänkte på att jag nog mår bäst när jag är ärlig och skriver vad jag känner och inte stänger in mig för mycket... Gnällblogg i dagboksform, med röriga tankar och vardagsuppdateringar. Det är ju vad jag behöver så här kommer årets tredje inlägg...

Satt hela middagen och tänkte på allt som händer. Det sista tråkiga jag fick veta var att en gammal vän var under operation - en allvarlig sådan... Den skulle ta tio timmar och efter nio - och när detta började formas i huvudet på mig - var det klart och allt har gått bra... Men Lena Vattenfall fortsätter hålla tummarna för att respiratorn ska kopplas ur som planerat och denna härliga och unga människa ska fortsätta sitt liv! (Väldigt gammalt och internt skämt...)

Det fick mig att börja bläddra bland våra gemensamma vänner och bekanta. Så många av dem som präglat mitt liv och hjälpt mig att forma den jag är idag. På gott och ont.  Man tänker ju ibland att man önskar att man sluppit vara med om vissa saker... Men om man inte tex träffat ärkepuckot och slösat bort en massa år där så hade man missat en hel massa andra förträffliga människor och händelser... Jag hade kanske inte kunnat spanska idag och antagligen aldrig lärt mig dansa salsa...men det vet jag ju inte...kanske hade någon eller något annat kommit i min väg och lärt mig exakt samma saker men med någon annan twist...

Men kusiner och mostrar och syskonbarn och svägerskor och andra...dem får du på gott och ont och jag bryr mig inte om HUR man lär känna en människa eller VEM som presenterar oss... Alla lämnar spår hos varandra och jag tänker idag på gamla tider och ler för jag minns så mycket kul jag fått vara med om. Alla underbara jag mött men som jag alltför ofta varit dålig på att underhålla kontakter med... Man faller bort...ibland av en orsak, ibland växer man ifrån varann, uppfyller kanske inte de förväntningar omgivningen har... Men allt har sin tid och det som betyder något finns kvar och går att fortsätta på om och när tiden känns rätt...

Jag är inte mycket för nyårslöften. Känslan av att börja på ett nytt och oskrivet blad finns alltid vid årets början...men jag föredrar att vänta.... Ska jag tex lova något väntar jag ett par veckor...ska jag göra något skriker jag inte ut det för jag pallar inte att hånas för eventuella misslyckanden... MEN!!! Jag tänker FÖRSÖKA bättra mig på att uppmärksamma min omgivning, både den omedelbara och den något mer avlägsna då den betytt eller fortfarande betyder mycket på olika sätt... Jag har börjat...men just den starten kan jag inte dela med mig av, men JAG vet i mitt hjärta att det jag gjorde var så rätt och riktigt det bara kan bli... ♡

Natti natti

Utemiddag

Ytterligare en händelse som tynger min omgivning....jag fortsätter som jag gjort de senaste veckorna då....Håller tummarna att allt ska gå vägen...

På denna nya information ska vi gå ner på Rose Garden där Christians mormor bjuder på födelsedagsmiddag. Syster U kommer och hämtar Frank så vi ska få äta lite i lugn och ro.

Önskar er alla en bra kväll och att N får behålla E... ♡

God fortsättning!

Lider av lite skrivkramp blandat med tidsprioriteringar... Har så mycket i huvudet som vill ut, men vissa av sakerna är dels väldigt privata, en del andra känsliga och detta försöker jag ju balansera även i vanliga fall när jag skriver och just nu är det ännu svårare...

Alla blir vi tilldelade exakt lika mycket tid i våra liv. Sen är det upp till var och en hur vi vill spendera den. Ibland blir det inte som man vill ändå, akuta händelser eller sjukdomar kommer emellan. Ibland får då den egna önskan ta ett steg tillbaka. En av de saker jag övar på i detta läge är att inte må dåligt eller känna dåligt samvete över att planer grusas... Att inte ta illa upp över att någon annan blev besviken...deras önskan blev kanske också grusad... Men varför må dåligt när man inte kan styra det oförutsedda?

Funderar mycket på när jag vill erkänna om jag mår dåligt. Ibland vill man ju bara skrika ut hur jobbigt allt är eller hur korkade människor kan vara. Avsaknaden av sunt förnuft verkar börja bli allt vanligare i samhället... Men sen kan jag tänka att jag inget vinner på att sätta pränt på dessa känslor då de sprider en massa negativ energi till andra som kanske inte själv är på topp. Jag skriver ju egentligen helt för min egen skull men jag ser ju att jag har en del läsare. Dock vet jag ju inget om er och därmed kan jag ju inte ta ansvar för hur ni reagerar... SKA jag känna ansvar i detta läge? Tar någon illa upp?

Detta rör sig, bland mycket, mycket annat i mitt trötta huvud just nu... I höstas hade jag en period då jag bara peppade min omgivning. Skickade önskningar om bra dagar, postade positiva och tänkvärda citat på facebook... En del av mig vill göra det så alla får en positiv dos trots att jag inte är på topp...

Jag vill ha rutiner som min omgivning känner att de kan vara delaktiga i. Jag har på detta sätt drabbats av det i princip alla drabbas av när ett nytt år infaller. Ett nytt oskrivet blad, nya planer och framförallt ny energi! Jag ville här göra en sammanfattning av fjolåret och berätta om vår spontana och trevliga nyårsafton, visa lite bilder, berätta om Almas påfund och nyårslöften! Men just nu känns det som om jag får ta till vanligt hederligt papper och penna för att reda ut begreppen för mig själv. Sen är det kanske inte läge att sitta och blicka tillbaka för det går ju knappast i linje med det "nya" tänket...

Men jag är ju en ältare och tänkare och jag skriver ju främst för mig själv... Ja vi får väl se hur det går. Som ni märker är det mycket som rör sig innanför pannbenet och som vanligt i en enda röra... Men detta var ett litet steg i riktningen som kanske gör att det lossnar här...

Nu blir det en tidig natt för mig. Idag tar jag med mig att jag hjälpt en gammal dam i affären, pratat med en hemlös och fått en tacksam kram av en fullständig främling...

Natti natti...