Soldis

Vaknade med en krypande känsla i kroppen, en slags oro och så vill jag ju inte börja dagen. Jag kände mig så lugn efter gårdagens läkarbesök för det är ju så skönt att bli tagen på allvar. Men på kvällen fick jag sms från ställisen på jobb med frågan om jag träffat läkaren. Javisst ja! Meddelade att jag kommer in med intyget och till vilken dag jag är sjukskriven. Då fick jag ett sms till med frågan om hon kunde ringa mig som idag och få veta vilka fel jag hittat i vårschemat så att chefen kunde titta på dem. Jag fick svara att JAG hör av mig men sen föll allt för mig igen. 


Jag blir så otroligt jäkla stressad över att det ska stressas och pressas med underskrifter och besked hela tiden. I september ville de veta vilken vecka jag önskade vintersemester - godkännas senast 31/10 - och nu ska vi godkänna ett schema som sträcker sig fram till vecka 26 nästa år! Skönt i alla fall att läkaren sa till mig att de faktiskt inte FÅR kontakta mig angående jobb när jag är sjuk, men detta tror jag inte ens att de känner till. 


Tycker just nu rätt synd om ställisen som springer chefens ärenden och är lämnad att sköta allt. Men så har det skötts förr... Man lämnas i sticket och får ta alla smällar själv. Jag har ju varit i samma situation - med samma chef - tre gånger. Men jag hoppas att hon är lika stark som jag då bara.... Usch stackare!


Krypkänslan finns kvar men efter en kopp kaffe med Annika och att få skrivit av mig lite här så känns saker lite bättre. Och i samma sekund som jag nu skriver detta börjar solen kika fram, om än genom ett dis... :o)