Ligger här och kämpar mot illamåendet. När resten av familjen drabbas av magsjuka brukar jag oftast klara mig. (Ska inte klaga på sjukdomar dock för det händer inte så ofta tack och lov!) Men sen igår har jag mått så fruktansvärt illa och haft kramp i magen. Vill inte ge med sig och nyss ringde jag och avbokade dagens träning. DET känns nästan tristare än att bli sjuk!
Christian har sagt att det bara är att ringa så kommer han hem. Men eftersom det går i vågor så ville jag avvakta tills Frank sovit sin förmiddagslur. Han somnade nyss och jag ligger i sängen och tittar på morgontv. Vet att det är en extra stressig dag på mannens jobb idag då det är husresning så kan jag dra ut på det så försöker jag. Men det är så skönt att veta att jag "får" ringa efter hjälp... Ska ju inte gräva för mycket i det gamla, men kan ändå inte låta bli att tänka på den gången jag hade influensa i tre veckor. 39 graders feber och värk i kroppen. Alma var lite mer än tre år och hennes pappa vägrade hjälpa till. Mina vänner handlade till mig och hjälpte till så gott de kunde...
Men så är inte fallet längre och jag är tacksam för detta och har därmed inga problem med att uthärda någon extra timme i gengäld till hjälp i eftermiddag... Nu ska jag passa på att vila när plutten ändå sover...
Vilken fin Pyffe!!!
SvaraRadera