Åh hej vad tiden springer iväg från mig! Fast jag visste ju redan att denna vecka skulle rusa, men att det sen även skulle dyka upp fler moment som skulle strula till det lite hade jag inte med i beräkningen. Små tjejdispyter, eller småtjejsdispyter, vilket man nu föredrar... Jag är ju av åsikten att problem ska tas tag i innan de blossar upp och blir stora ohanterliga klumpar. Därför tar jag ju tag i den enda läraren som jag känner riktigt förtroende för på skolan och vips så känns allt lite bättre.
Något jag har problem med är föräldrar som på allvar går omkring och tror att deras barn alltid är små oskyldiga änglar! "Nä min lille Kalle skulle aaaaldrig...." Alla barn gör något någon gång! Jag kanske kan verka hård ibland när jag hanterar Almas fadäser men tack vare en uns misstro till hennes historier kommer jag ofta sanningen på spåren och därmed kan jag hjälpa henne på rätt spår igen... Så det värmer mitt hjärta när hon idag kommer och berättar att hon blivit vän med gårdagens ovän, kramats och gått vidare och även sagt förlåt till läraren som hon ljög för.... (!)
Så nu står jag här, lite stolt, men frustrerad... Känner att jag måste bryta vårt trista mönster. Alma skaffar sig just nu uppmärksamhet genom dumheter och det ska stoppas...vi får börja med lite Alma-mammatid till en början... Svårt att veta vad som blir nästa steg, men alla resor börjar med ett steg... eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar