Är det så?

Kan det vara så att jag äntligen lyckats?

En sak i taget

Grrr!!! Mitt inlägg försvann! Tar det som ett tecken på att jag INTE ska göra detta när jag vill skynda mig... Ville passa på medans Frank sover, men vill ju även hinna ta ett litet mellanmål, en kopp kaffe till och vika tvätten från igår....

Med andra ord. Inlägget som kräver lite mer uppmärksamhet från min sida kommer väl senare då...

Pustar ut

Har idag haft en väldigt lugn dag. Inte många knop här inte men jag är väldigt nöjd om våra måndagar får vara så...

Inte slagit huvudet nä...

Nä jag har inte blivit galen... Men tänkte på att jag nog mår bäst när jag är ärlig och skriver vad jag känner och inte stänger in mig för mycket... Gnällblogg i dagboksform, med röriga tankar och vardagsuppdateringar. Det är ju vad jag behöver så här kommer årets tredje inlägg...

Satt hela middagen och tänkte på allt som händer. Det sista tråkiga jag fick veta var att en gammal vän var under operation - en allvarlig sådan... Den skulle ta tio timmar och efter nio - och när detta började formas i huvudet på mig - var det klart och allt har gått bra... Men Lena Vattenfall fortsätter hålla tummarna för att respiratorn ska kopplas ur som planerat och denna härliga och unga människa ska fortsätta sitt liv! (Väldigt gammalt och internt skämt...)

Det fick mig att börja bläddra bland våra gemensamma vänner och bekanta. Så många av dem som präglat mitt liv och hjälpt mig att forma den jag är idag. På gott och ont.  Man tänker ju ibland att man önskar att man sluppit vara med om vissa saker... Men om man inte tex träffat ärkepuckot och slösat bort en massa år där så hade man missat en hel massa andra förträffliga människor och händelser... Jag hade kanske inte kunnat spanska idag och antagligen aldrig lärt mig dansa salsa...men det vet jag ju inte...kanske hade någon eller något annat kommit i min väg och lärt mig exakt samma saker men med någon annan twist...

Men kusiner och mostrar och syskonbarn och svägerskor och andra...dem får du på gott och ont och jag bryr mig inte om HUR man lär känna en människa eller VEM som presenterar oss... Alla lämnar spår hos varandra och jag tänker idag på gamla tider och ler för jag minns så mycket kul jag fått vara med om. Alla underbara jag mött men som jag alltför ofta varit dålig på att underhålla kontakter med... Man faller bort...ibland av en orsak, ibland växer man ifrån varann, uppfyller kanske inte de förväntningar omgivningen har... Men allt har sin tid och det som betyder något finns kvar och går att fortsätta på om och när tiden känns rätt...

Jag är inte mycket för nyårslöften. Känslan av att börja på ett nytt och oskrivet blad finns alltid vid årets början...men jag föredrar att vänta.... Ska jag tex lova något väntar jag ett par veckor...ska jag göra något skriker jag inte ut det för jag pallar inte att hånas för eventuella misslyckanden... MEN!!! Jag tänker FÖRSÖKA bättra mig på att uppmärksamma min omgivning, både den omedelbara och den något mer avlägsna då den betytt eller fortfarande betyder mycket på olika sätt... Jag har börjat...men just den starten kan jag inte dela med mig av, men JAG vet i mitt hjärta att det jag gjorde var så rätt och riktigt det bara kan bli... ♡

Natti natti

Utemiddag

Ytterligare en händelse som tynger min omgivning....jag fortsätter som jag gjort de senaste veckorna då....Håller tummarna att allt ska gå vägen...

På denna nya information ska vi gå ner på Rose Garden där Christians mormor bjuder på födelsedagsmiddag. Syster U kommer och hämtar Frank så vi ska få äta lite i lugn och ro.

Önskar er alla en bra kväll och att N får behålla E... ♡

God fortsättning!

Lider av lite skrivkramp blandat med tidsprioriteringar... Har så mycket i huvudet som vill ut, men vissa av sakerna är dels väldigt privata, en del andra känsliga och detta försöker jag ju balansera även i vanliga fall när jag skriver och just nu är det ännu svårare...

Alla blir vi tilldelade exakt lika mycket tid i våra liv. Sen är det upp till var och en hur vi vill spendera den. Ibland blir det inte som man vill ändå, akuta händelser eller sjukdomar kommer emellan. Ibland får då den egna önskan ta ett steg tillbaka. En av de saker jag övar på i detta läge är att inte må dåligt eller känna dåligt samvete över att planer grusas... Att inte ta illa upp över att någon annan blev besviken...deras önskan blev kanske också grusad... Men varför må dåligt när man inte kan styra det oförutsedda?

Funderar mycket på när jag vill erkänna om jag mår dåligt. Ibland vill man ju bara skrika ut hur jobbigt allt är eller hur korkade människor kan vara. Avsaknaden av sunt förnuft verkar börja bli allt vanligare i samhället... Men sen kan jag tänka att jag inget vinner på att sätta pränt på dessa känslor då de sprider en massa negativ energi till andra som kanske inte själv är på topp. Jag skriver ju egentligen helt för min egen skull men jag ser ju att jag har en del läsare. Dock vet jag ju inget om er och därmed kan jag ju inte ta ansvar för hur ni reagerar... SKA jag känna ansvar i detta läge? Tar någon illa upp?

Detta rör sig, bland mycket, mycket annat i mitt trötta huvud just nu... I höstas hade jag en period då jag bara peppade min omgivning. Skickade önskningar om bra dagar, postade positiva och tänkvärda citat på facebook... En del av mig vill göra det så alla får en positiv dos trots att jag inte är på topp...

Jag vill ha rutiner som min omgivning känner att de kan vara delaktiga i. Jag har på detta sätt drabbats av det i princip alla drabbas av när ett nytt år infaller. Ett nytt oskrivet blad, nya planer och framförallt ny energi! Jag ville här göra en sammanfattning av fjolåret och berätta om vår spontana och trevliga nyårsafton, visa lite bilder, berätta om Almas påfund och nyårslöften! Men just nu känns det som om jag får ta till vanligt hederligt papper och penna för att reda ut begreppen för mig själv. Sen är det kanske inte läge att sitta och blicka tillbaka för det går ju knappast i linje med det "nya" tänket...

Men jag är ju en ältare och tänkare och jag skriver ju främst för mig själv... Ja vi får väl se hur det går. Som ni märker är det mycket som rör sig innanför pannbenet och som vanligt i en enda röra... Men detta var ett litet steg i riktningen som kanske gör att det lossnar här...

Nu blir det en tidig natt för mig. Idag tar jag med mig att jag hjälpt en gammal dam i affären, pratat med en hemlös och fått en tacksam kram av en fullständig främling...

Natti natti...

Lugn...?

Jag har de senaste dagarna ansett att jag har koll på läget inför helgen. Men hjärnan funkar ändå inte alls. Igår körde jag ifrån min handväska med busskort, kontanter och ett paket uthämtat till min kompis. Helt värdelöst och jag exploderade invärtes...

Idag har jag jobbat och det var skönt att komma hemifrån lite...men tyvärr var jag lika förvirrad där! Hemma är det smått kaosartat. Saker överallt! Kassar med mammakläder, påsar med saker som ska skänkas och även en massa julklappar som ska läggas under hotellets gran, precis som i fjor...

Till oss önskade vi oss en byrå till...! Natti natti....

Tänder kanske?

Ja något har varit på gång här. I två dagar har jag fått äta upp att ja berättade om att bebisen sov hela natten...! Alltså inte så att han inte sovit men han har gnällt och skrikit hela dagarna och krånglat på nätterna... Men när vi såg hur han dreglade och gnager på sina stackars händer misstänker vi starkt att det inom ett par veckor dyker upp små bissingar...

Har idag varit på Almas skolavslutning och lyssnat på barnens sång. Någon liten vers lästes också och sen vart det julfika. Efter detta åkte hon hem till farmor och farfar för att få vara med på kusinens avslutning. De brukar gå i fackeltåg och i år var sista gången. Detta innebär sovmorgon här hemma! Så behöver vi gå upp inatt spelar det ingen roll...så snälla ring mig inte imorgon!!!
Natti natti!

Lucia

Att stiga upp klockan fem för att äta frukost och sjunga upp. Att träffa sina vänner för att öva en sista gång för att sen åka staden (byn) runt och sprida värme och ljus. Att se folks ögon när sången och värmen från ljusen sprider sig. Att krångla fram på bussar i långa lusselinnen och att hålla sig igång på julmust, lussekatter och pepparkakor...

Att göra allt detta på rutin för att man gjort det så länge man minns... Att avsluta dagen i en pampig kyrka som är fylld till ståplats... Att få vara med om hur "publiken" bryter mot etiketten och faktiskt applåderar...i kyrkan! ;)

Att få ståpäls av vår gemenskap trots att vi övat dessa sånger sen september... Att plocka stearin ur Lucias hår... Att komma ihåg att vicka på tårna med jämna mellanrum för att inte svimma. Att minnas allt detta och massor med andra små saker och sakna det så att tårarna alltid alltid stiger i ögonen vid de första tonerna av Sankta Lucia...

Arbetslös

17 500:- i handen när man är arbetslös?
Inte undra på att vissa skiter i att söka jobb då!

(Spontan reaktion på Lyxfällan på tv. Har ingen aning om fakta, verklighet eller bakgrund...)